Den lokala butikschefen hade tröttnat på allt snatteri och bestämde sig därför att det var dags för åtgärder. Butiken anställde en säkerhetsvakt, som skulle hålla kontroll på att inget snattades. Vakten – en stor, biffig kille med aggressiv attityd vandrade fram mellan matvaruhyllorna med handen på batongen.
Kunderna, som ju i de allra flesta fall inte snattade, började känna ett visst obehag. Killen såg ju inte helt stabil ut, och om någon såg ut att ha lite bråttom fick personen ibland ett rapp av batongen. Nervositeten spred sig, och kunderna började klaga. Inte nog med att helt vanliga kunder kunde få sig ett slag över armen, snattarna hade naturligtvis lärt sig smyga bakom ryggen på vakten, och kom ofta undan.
Butikschefen svarade på kritiken: “Vi måste kanske lära ut kundbeteende. De allra flesta som handlar här ofta klarar detta utan problem. Om du är lugn och harmonisk så kan du handla utan problem. Det är inget fel med vår säkerhetsvakt.”
Allvarligt talat… hur många branscher är det okej att orsaka kunderna kroppsskada och sedan skylla på att de inte lärt sig hur deras repressiva stöldskyddsanordning fungerar? Men för SL går det tydligen bra. Förlåt oss SL, som inte har lärt oss de ninja-moves som krävs för att oskadda ta oss igenom era tortyrredskap.
Jag har skrivit förut om Spärrsamhället och hur jag blivit rädd att passera spärrarna. Det har blivit värre sen dess, speciellt sedan jag fått ett kraftigt slag av en spärr över min brutna och gipsade arm när jag var på väg att passera ut från tunnelbanan på ett lugnt och harmoniskt sätt. Man kan visserligen anmärka att jag förlorade mitt lugn och min harmoni av ett slag över min brutna arm, kanske är det detta SL:s VD talar om.
Det handlar om allt fler företag och myndigheter som anser att jakten och repressionen är viktigare än kunderna och medborgarna. Kläms i era egna spärrar, SL.
Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.
