Sakine Madon skriver idag i Expressen bra om slösandet i Sveriges kommuner och landsting – en mycket bra beskrivning om vad som försiggår hela tiden runt om i landet, men en relativt dålig slutsats. Enorma summor, hundratals miljoner kronor, slösas bort på vansinnesprojekt som det inte krävs mycket till sunt förnuft för att inse idiotin i.
Detta är en effekt av svenskarnas i det närmaste totala tilltro till alla valda politiker och “det svenska systemet”, totala ovilja att inse eller tro på fakta om hur effektivt stat, landsting och kommuner slösar bort medborgarnas pengar. Gemene man bor kvar i en fantasivärld där Sverige fortfarande har ett fungerande socialt skyddsnät, bra utbildning och säker vård (för att inte nämna ett rättssäkert rättsväsende). I verkligheten krävs det bara att man blickar mycket snabbt över hur stat, landsting och kommuner sköts för att man ska få ont i ögonen av misskötseln.
Det är som om man driver ett stort experiment för att utröna hur mycket misskötsel det krävs innan politikerföraktet når någon sorts bristningsgräns.
Rubriken på Sakines ledare har blivit “Straffa slösaktiga kommunpampar”. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte – hon konstaterar själv att detta händer oavsett vilket block som styr i kommunerna – hur man då ska kunna “ryta till när valdagen kommer” är oklart.
Det som krävs är inte en väl fungerande opposition – någon sådan kommer ej magiskt tillkomma. Det krävs inte heller att vi ryter till från insändarsidan i lokalbladet nästa gång idioterna bygger sommarland, fotbollsarena eller diamantsmyckad guldmidsommarstång i urskogen.
I skattetrycksparadisets Sverige är detta helt enkelt ett systemfel. Det diskueras skattesänkningar kontra skola/vård/omsorg när den egentliga frågan borde vara vilka tomtar som får strössla våra pengar omkring sig. Det som behöver skäras ner är mängden politiker som tillåts hantera skattepengar, och mängden skattepengar de tillåts hantera. Att byta en idiot mot en annan kommer inte hjälpa.
Det är detta skattesänkningsdebatten borde handla om – en frihetsfråga om att låta vanliga människor få välja att använda sina hårt intjänade pengar till vettiga utgifter och eget nöje snarare än något fantasiprojekt köpta av småpampar med huvuden bland molnen och sedan länge tappad markkontakt.
Jag föreslår en nolltolerans för allt detta slösaktiga fluff. Alla budgetposter som handlar om kommuners “image”, nöjesverksamhet, verksamhet utanför kommunen eller storbidgrag till företag måste bort. Kommunernas pengar måste till 99,9% gå till kärnverksamheten.
Först när vi kommit bort från rondellstatyer, arenor, äventyrsbad, flamsiga genusprojekt av uppenbart oseriös natur, odlingsprojekt i Afrika och så vidare kan vi ha en vettig debatt om skattenivåerna i landet.
Jag har det relativt bra ställt och har inget emot att betala en relativt hög skatt för ett fungerande samhälle med bra utbildningsmöjligheter för alla, fungerande samhällstjänster och socialt skyddsnät men denna totala respektlöshet för medborgarnas pengar gör mig illamående.
Faktumet att vi dessutom är fast i detta system utan någon vettig väg ut gör inte saken bättre.
Bildcredits: Nick Nguyen
Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.
